Sår som inte blöder
När jag var i 10-årsåldern utsattes jag för sexuella övergrepp. Mannen dömdes senare för flera övergrepp på barn. Jag anmälde aldrig. Jag berättade aldrig för någon. Först 2017 fick mina föräldrar veta. Även min fru fick veta då. Det var då mitt liv rasade. Eller kraschade som man säger inom självhjälpsvården. I 30 års tid har mitt innersta varit en hemlighet. Jag har levt i parallella världar och jag förvandlades till ett monster vars största talang var lögn.
Att jag lidit av ångest är något jag långt senare förstått.
Jag har så länge jag kan minnas haft ett konstant illamående och en obehaglig rastlöshet i kroppen. Känslan kan jag närmast beskriva som timmarna innan en maginfluensa bryter ut. Ett molande från magen. En form av panik som känns ut i fingertopparna. En sådan där känsla som att man måste sträcka ut hela tiden. Som om du just vaknat på morgonen fast med en form av skav, oro och matthet. Kanske bäst beskrivet som rädsla.
Jag hittade sätt att trycka undan ångesten. Mitt konsekvenstänk blev succesivt undanträngt och en av mina psykologer har förklarat varför det ofta blir så i missbrukssituationer. Han beskrev att jag helt enkelt inte hade orkat leva med mig själv om jag såg de eventuella konsekvenserna. Hjärnan blev dumsmart och framtiden fanns inte. Jag skulle bara bort från obehaget. Nu.
Långsamt började jag inse att jag inte kunde fortsätta. Jag kunde heller inte berätta för någon. Inte mamma och pappa. Inte mina systrar. Inte min fru eller mina barn. Skammen och skulden förlamar. Så där stod jag. Med mina lögner och mitt självmedicinerande självskadebeteende som ingen visste om. Jag var ju den där glada, skämtsamma killen som skrev musik och berörde andra från scenen. Jag fick vänner att skratta på fester.
Mitt genomtänka och planerade dubbelliv rasade. Min enda talang, lögnen, hade mist sin effekt. Ångesten var då större än någonsin. Så även hoten utifrån. Hjärnan började i rask takt släppa fram de konsekvenser jag stod inför. Jag började så smått se klart och mardrömmen blev verklighet. Jag sökte vård men insåg att inget skulle hjälpa så länge jag dolde missbruket. Det enda sättet att få lugn var genom att försvinna.
Jag hade min plan klar. Jag hade planerat mitt slut detaljerat. Det var märkligt nog en trygghet. Mitt slutdatum passerade jag 2018. Jag lever. Men det var inte tänkt så. Jag hade inget val tyckte jag. Val finns inte när man bara ser slut. Det fanns inget alternativ. Det var min övertygelse. Jag sökte information om ”hur länge sörjer barn föräldrar som dör”. Svaret jag fann var överkomligt. Tiden av sorg, ilska och undran var bättre än att de skulle tvingas leva med det monster jag blivit. Men jag lever idag. ”En stund på jorden” som Laleh sjunger. Och jag är inget monster längre.
I juli 2017 kom kraschen. Det räddade mitt liv.
2018-2019 diagnostiserades jag. Tack vare några år med samtalsterapi (KBT) hos psykolog och inom psykiatrin, hjälp från 12-stegsprogram, mediciner, motion och ett enormt stöd har jag tagit mig en bra bit på vägen. Fullt levande.
Den skam, skuld och rädsla jag upplevt sedan jag var liten börjar sakta blekna. Jag är på god väg att finna sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Sakta växer mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Jag känner mig redo att berätta min historia och dra mitt strå till stacken för att göra det accepterat att prata om den själsliga cancer som sprids. Psykisk ohälsa går hand i hand med skuld och skam och allt för ofta följs den av ett destruktivt leverne och destruktiva handlingar.
Den 6 november 2019 släppete jag tillsammans med Michael Petersson första singeln på tre år, "Ett steg i taget".
Kim Stranne
Oktober 2019
Musiken/Dicografi:
(Klicka på titeln för att komma till Spotify)
2007: Svart på Vitt (Album) - Kim Stranne & Kollektivet
2009: Slånbärssnår (Album) - Kim Stranne & Kollektivet
2011: Ett Arv (Album) - Kim Stranne
2014: Hjärtats sista slag (Album) - Kim Stranne med Michael Petersson
2015: Med vänlig hälsning (EP) - Kim Stranne med Michael Petersson
2016: Du skrämmer barnen (Singel) - Kim Stranne med Michael Petersson
2019: Ett steg i taget (Singel) - Kim Stranne med Michael Petersson
2022: Europa (Singel) - Kim Stranne med Michael Petersson (Tolkning av Björn Afzelius)